Veckans hit: Lou Reed och Ornette Coleman

För en tid sen blev jag introducerad för denna minst sagt osannolika kombination av musiker: Lou Reed möter Ornette Coleman. Det är tillochmed mer osannolikt än att Tony Bennett gör en duett med Lady Gaga, eller att Dexter Gordon var gudfar till Lars Ulrich.

Hur detta samarbete kom sig vet jag inte, men Lou Reed lär tydligen hysa stor respekt för både Ornette och Don Cherry, enligt ett citat från Brainy Quote. På sin hemsida beskriver han också mötet som ”en av mina största stunder”.

Vad man än tycker om det så kan man nog konstatera att de tar begreppet ”out” till en ny nivå. Döm själva: Lou Reed/Ornette Coleman — Guilty.

Den späde tubaisten och operation rädda Brötz

För en vecka sedan besökte jag Brötz, den gamla frijazzklubben i Göteborg. Det var ett tag sen sist och det blev, åtminstone för min del, ett kärt återseende.

Tydligen är jag dock inte ensam om att slarva med besöken. Innan gruppen GNOM äntrade scenen tog Jonny Wartel, en av eldsjälarna bakom klubben, ordet. Brötz, sade han, har under hösten kämpat med vikande publiksiffror. Han vädjade därför till oss som var närvarande denna kväll att ”sprida ordet”.

Det gör jag nu.

Om ni aldrig besökt Brötz tidigare, eller glömt av hur schysst det kan vara, får ni här ett smakprov i videoklippet nedan.* Utöver den internationelle celebriteten Andrew D’Angelo deltog även världens minsta tubaist. Han var från Norge, och spelade fantastiskt bra.

* Jag ber om ursäkt för den usla videokvaliteten. Jag har ingen iPhone.

Exotism och udda instrument

I veckans livejazzkonsert som just sändes i P2, hör vi violinisten Regina Carter tillsammans med sin grupp Reverse Thread. Bandet är en kvintett med fiol, dragspel, kora, bas och trummor. En minst sagt udda sättning för att vara en jazzkvintett — och det är ju så klart väldigt spännande.

Eller?

Personligen tycker jag konserten är riktigt tråkig. Regina Carter må vara en utmärkt violinist, kompet gör iallafall sitt jobb, och visst får de ibland till rätt fina klanger i ensemblen. Men när varken dragspelaren eller koraspelaren lärt sig konsten att improvisera (den senare kör skalövningar och etyder med tillhörande frasering) spelar det ingen roll vilka instrument de spelar. Det blir inte det minsta spännande.

Att använda sig av ovanliga instrument kan om det görs på rätt sätt tillföra en extra dimension till musiken, precis som en oväntad krydda med rätt brytning mot övriga smaker kan lyfta en maträtt till oanade höjder. Men udda instrument har inget egenvärde på så sätt att de per automatik gör musiken bättre.

SR:s presentation av konserten är talande: ”… Reverse Thread där Jesse Murphy spelar bas, Alvester Garnett trummor och Will Holshouser dragspel tillsammans med koraspelaren Lamin Kuyateh från Senegal.” Lamin Kuyateh är den ende vars ursprung anges, eftersom det anses exotiskt med en koraspelare från Senegal.

Det är inget annat än ren exotism. Jag bryr mig inte om vilket instrument han spelar eller varifrån han kommer. Jag bryr mig om hur han spelar.

2012: lokattens år

När tillståndet för jazzen under 80-talet såg allt annat än ljus ut dök plötsligt en ny generation unga och hungriga musiker upp, som fick uppdraget att föra jazzen vidare in i framtiden. Dessa musiker, med efternamn som Marsalis, Garrett, McBride, Harrisson, Blanchard, m.m., kom sedermera att omnämnas som ”The Young Lions”.

Idag, 2011, befinner sig jazzen inte alls i någon existentiell kris som under 80-talet, men någon andra storhetstid har heller inte infunnit sig. Det finns dock anledning att se ljust på framtiden, åtminstone vad gäller vår inhemska jazz. Dels har vi de nya klubbarna (som jag skrivit om tidigare). Men framförallt har vi de senaste åren kunnat se en ny generation svenska jazzmusiker växa fram, med namn som: Angell, Berg, Cantillo, Fält, Höper, Jernberg, Kallerdahl, Ollikainen, Persson, Schönning, Strandberg, Östholm, m.fl.

Gemensamt för dessa musiker är att de alla uppvisar en sund självständighet i förhållande till ‘traditionen’ (den finns där, men utan att verka hämmande); att de till skillnad från den något äldre generationen inte verkar ha drabbats av något New York-komplex; att de heller inte låtit sig påverkas av musikinstitutionernas bränndoktrin; och framförallt att de alla strävar efter att finna sina egna uttryck.

I händerna på dessa och på kommande unga musiker, vilar framtiden för svensk jazz. De är De unga lokatterna.

God jul

God jul kära läsare. I år låter jag Ramsey Lewis sprida julglädjen med lite solopiano och hans klassiska julskiva från 1961:

Resultat

Det har gått en vecka, och vi kan nu sammanställa resultatet av omröstningen. Det första vi kan konstatera är att valdeltagandet var oerhört klent: av uppskattningsvis cirka 180 personer* som besökt bloggen den senaste veckan så har endast 15 valt att lägga sin röst. Alltså ett deltagande på ca 8 %. Vad detta usla resultat skulle kunna bero på får en oberoende kommission utröna.

Resultatet av omröstningen ser ni nedan.

* Bloggen har haft något fler träffar än så under veckan, men det är ju möjligt att 
  några varit inne mer än en gång.

Omröstning: grymt sa grisen

Keith Jarrett är känd för det. Esbjörn Svensson gjorde det, Art Blakey likaså. Tommy Kotter gör det gärna.

Jag tänker förstås på vissa jazzmusikers (o)vana att grymta medan de spelar. Särskilt vanligt är det bland pianister; av naturliga skäl förekommer det dock inte bland blåsare. Vissa, som Jarrett, låter som om de försöker sjunga med sitt eget spel. Andras grymtande har ingen sådan koppling, utan är mer ett ofrivilligt (?) uttryck för när de har ‘feeling’.

Då detta fenomen är rätt begränsat till just jazzmusiker (diskuskastare och andra idrottare bortsedda), skulle det vara intressant att höra vad folk tycker. Vad anser du? Avlägg din röst nedan!

Omröstningen avslutas om en vecka.

Veckans standard: [random artist] plays Monk

Att göra en hel platta med musik av en viss kompositör har länge varit populärt. Toppar listan gör nog album med musik av Cole Porter eller Gershwin, men vad gäller instrumentalstandards, alltså sådana skrivna av jazzmusikerna själva, skulle jag tippa på att Thelonious Monk är vanligast.

Anledningen till att Monks låtar är så populära är väl framförallt att de är så unika, och att jazzmusiker gillar att spela dem. Monks kompositioner liknar inga andra standards, vare sig harmoniskt, melodiskt eller rytmiskt. De har en omisskännlig kvalitet som man direkt förknippar med dess excentriske upphovsman.

En fråga man ställs inför när man gör en platta med monklåtar är hur mycket av Monk man egentligen vill ha. Då kompositionerna själva har så mycket av Monk i sig är det lätt att även solon och kompstil dras med, och plötsligt låter hela bandet som en sämre kopia av originalet. Risken är också att det blir lite mycket lekstuga av det hela, vilket de udda inslagen i Monks gärna inspirerar till. Men Thelonious själv var förstås hundraprocentigt seriös i sitt musicerande.

För att kringå dessa problem väljer vissa musiker att skala bort allt av den där särskilda monkkvaliteten i framförandet, för att istället presentera en mer strömlinjeformad, slipad och i brist på ett bättre ord slick version. Wynton Marsalis valde detta grepp på Standard Time vol. 4, med i min mening klent resultat, medan Esbjörn Svensson Trio lyckades bättre med deras Plays Monk.

Man kan också förstås välja att bevara en del av monkigheten, som Ulf Adåker och Jocke Milder m.fl. i bandet Monk/Mingus by Five, men de är också ett bevis på att detta inte automatiskt får musiken att låta inspirerad. (Plattan är visserligen bättre än den livespelning jag hade oturen att höra i Malmö för ca fem år sedan — publiken borde fått pengarna tillbaka.)

Bäst på att förmedla Monks musik, förutom han själv förstås, är dock Steve Lacy. Lacy gjorde en mängd plattor med monkkompositioner under sin livstid, varav den första, Reflections (1958), sannolikt bidrog till att han själv fick spela med Monk på 60-talet. Mal Waldron trampar visserligen i monkfällan, men det svänger (Elvin Jones på trummor) och är precis så gött som det ska vara.

 

Helgens bag: bossa

Om ni tröttnat på de klassiska bossaplattorna med Stan Getz, Jobim och makarna Gilberto, men ändå längtar efter en ljum brasiliansk sommarfläkt att värmas av efter Berits framfart, kan jag rekommendera albumet The Best of Two Worlds, skulle ni ha råkat missa det.

Visst, det är fortfarande Stan Getz och João Gilberto, men nu tio år senare. Bossan som presenteras här känns av någon anledning fräschare än dess förlagor — kanske är det det typiska 70-talssoundet, som för en gångs skull passar musiken väldigt bra.

En som dock lyser med sin frånvaro är Astrud Gilberto (här ersatt av Heliosoa Buarque de Hollanda). Astrud hade sedan länge gått skilda vägar med såväl João som Stan Getz, med bittra erfarenheter av hur dessa stora egon behandlat henne. Lyckligtvis klarar sig plattan bra ändå.

Recenserat: Lira

Sedan en tid har jag bidragit med skivrecensioner till Lira Musikmagasin. Nu finns en av dessa, från nr 4 2011, upplagda på Liras hemsida:

Emil Brandqvist trio — Pappas vardagsrum

I det nyss utkomna femte numret recenserar jag bland andra Chick Coreas senaste duopianoalbum och Le Systèmes debutdito. Dessa finns att läsa i pappersutgåvan.

Om denna verksamhet kommer att generera fler läsare till bloggen är tveksamt — det motsatta är mer troligt. Men det är inte desto mindre ett roande och stimulerande uppdrag.