Veckans standard: [random artist] plays Monk

Att göra en hel platta med musik av en viss kompositör har länge varit populärt. Toppar listan gör nog album med musik av Cole Porter eller Gershwin, men vad gäller instrumentalstandards, alltså sådana skrivna av jazzmusikerna själva, skulle jag tippa på att Thelonious Monk är vanligast.

Anledningen till att Monks låtar är så populära är väl framförallt att de är så unika, och att jazzmusiker gillar att spela dem. Monks kompositioner liknar inga andra standards, vare sig harmoniskt, melodiskt eller rytmiskt. De har en omisskännlig kvalitet som man direkt förknippar med dess excentriske upphovsman.

En fråga man ställs inför när man gör en platta med monklåtar är hur mycket av Monk man egentligen vill ha. Då kompositionerna själva har så mycket av Monk i sig är det lätt att även solon och kompstil dras med, och plötsligt låter hela bandet som en sämre kopia av originalet. Risken är också att det blir lite mycket lekstuga av det hela, vilket de udda inslagen i Monks gärna inspirerar till. Men Thelonious själv var förstås hundraprocentigt seriös i sitt musicerande.

För att kringå dessa problem väljer vissa musiker att skala bort allt av den där särskilda monkkvaliteten i framförandet, för att istället presentera en mer strömlinjeformad, slipad och i brist på ett bättre ord slick version. Wynton Marsalis valde detta grepp på Standard Time vol. 4, med i min mening klent resultat, medan Esbjörn Svensson Trio lyckades bättre med deras Plays Monk.

Man kan också förstås välja att bevara en del av monkigheten, som Ulf Adåker och Jocke Milder m.fl. i bandet Monk/Mingus by Five, men de är också ett bevis på att detta inte automatiskt får musiken att låta inspirerad. (Plattan är visserligen bättre än den livespelning jag hade oturen att höra i Malmö för ca fem år sedan — publiken borde fått pengarna tillbaka.)

Bäst på att förmedla Monks musik, förutom han själv förstås, är dock Steve Lacy. Lacy gjorde en mängd plattor med monkkompositioner under sin livstid, varav den första, Reflections (1958), sannolikt bidrog till att han själv fick spela med Monk på 60-talet. Mal Waldron trampar visserligen i monkfällan, men det svänger (Elvin Jones på trummor) och är precis så gött som det ska vara.