2012: lokattens år

När tillståndet för jazzen under 80-talet såg allt annat än ljus ut dök plötsligt en ny generation unga och hungriga musiker upp, som fick uppdraget att föra jazzen vidare in i framtiden. Dessa musiker, med efternamn som Marsalis, Garrett, McBride, Harrisson, Blanchard, m.m., kom sedermera att omnämnas som “The Young Lions”.

Idag, 2011, befinner sig jazzen inte alls i någon existentiell kris som under 80-talet, men någon andra storhetstid har heller inte infunnit sig. Det finns dock anledning att se ljust på framtiden, åtminstone vad gäller vår inhemska jazz. Dels har vi de nya klubbarna (som jag skrivit om tidigare). Men framförallt har vi de senaste åren kunnat se en ny generation svenska jazzmusiker växa fram, med namn som: Angell, Berg, Cantillo, Fält, Höper, Jernberg, Kallerdahl, Ollikainen, Persson, Schönning, Strandberg, Östholm, m.fl.

Gemensamt för dessa musiker är att de alla uppvisar en sund självständighet i förhållande till ‘traditionen’ (den finns där, men utan att verka hämmande); att de till skillnad från den något äldre generationen inte verkar ha drabbats av något New York-komplex; att de heller inte låtit sig påverkas av musikinstitutionernas bränndoktrin; och framförallt att de alla strävar efter att finna sina egna uttryck.

I händerna på dessa och på kommande unga musiker, vilar framtiden för svensk jazz. De är De unga lokatterna.