Exotism och udda instrument

I veckans livejazzkonsert som just sändes i P2, hör vi violinisten Regina Carter tillsammans med sin grupp Reverse Thread. Bandet är en kvintett med fiol, dragspel, kora, bas och trummor. En minst sagt udda sättning för att vara en jazzkvintett — och det är ju så klart väldigt spännande.

Eller?

Personligen tycker jag konserten är riktigt tråkig. Regina Carter må vara en utmärkt violinist, kompet gör iallafall sitt jobb, och visst får de ibland till rätt fina klanger i ensemblen. Men när varken dragspelaren eller koraspelaren lärt sig konsten att improvisera (den senare kör skalövningar och etyder med tillhörande frasering) spelar det ingen roll vilka instrument de spelar. Det blir inte det minsta spännande.

Att använda sig av ovanliga instrument kan om det görs på rätt sätt tillföra en extra dimension till musiken, precis som en oväntad krydda med rätt brytning mot övriga smaker kan lyfta en maträtt till oanade höjder. Men udda instrument har inget egenvärde på så sätt att de per automatik gör musiken bättre.

SR:s presentation av konserten är talande: “… Reverse Thread där Jesse Murphy spelar bas, Alvester Garnett trummor och Will Holshouser dragspel tillsammans med koraspelaren Lamin Kuyateh från Senegal.” Lamin Kuyateh är den ende vars ursprung anges, eftersom det anses exotiskt med en koraspelare från Senegal.

Det är inget annat än ren exotism. Jag bryr mig inte om vilket instrument han spelar eller varifrån han kommer. Jag bryr mig om hur han spelar.